lördag 15 mars 2014

Framtiden: om musik och odling

Nu såhär i söka-musikhögskolan-tider är det dags att berätta lite om mina framtidsplaner, som har förändrats. Jag vill inte längre bli musiker. Då var det sagt. Det kanske ter sig som en liten pluttsak utifrån men för mig är det en big deal. Redan innan jag ens vid 6 års ålder fick en flöjt i handen visste jag att det var musik jag skulle syssla med, närmare bestämt militärmusik. Har man en kusin som är skitcool och gör lumpen i Arméns musikkår är det liksom så det är bara. Sedan dess har min flöjt och musiken utgjort en röd tråd genom livet. Orkesterresor, en första pojkvän, överlevnad i högstadiet (här förtjänar Lars Winnerbäck ett stort tack), bandet som jag hade då tillsammans med Agnes och Pontus, identitetsskapandet, TOMAS, valet av gymnasieprogram, att jag flyttade hemifrån, träffade min underbara estetklass, åkte utomlands flera gånger om och gick på pub med London Symphony Orchestra, turnéer med Västra Götalands Ungdomssymfoniker, studenten, att jag bor och pluggar i Stockholm just nu - allt har varit sprunget ur musiken. Därför är den här riktningsförändringen väldigt läskig för mig. Jag är ju fasiken KajsaSomSpelarFlöjt.

Det här har växt fram. Lusten att göra något annat och det sinande drivet till övning har gjort att jag inte längre kan se mig själv spendera otaliga timmar i ett övningsrum på musikhögskolan eller sitta i en professionell orkester i framtiden - en bild som tidigare var glasklar. Jag har inte kommit fram till mitt beslut för att det är svårt att bli musiker eller för att jag tror att jag inte skulle lyckas utan för att mina drömmar ändrades. Precis som för många andra 20nånting-människor har funderingarna då och då varit överväldigande och ångestframkallande. Min sommar var som sagt en jävla strömvirvel av framtidstankar. Klyschigt, javisst, men sant.

Några punkter jag kommit fram till (som på intet sätt är heltäckande):
- Man blir never ever klar.
- Tillvaron och människor och allt är ständigt flytande floder. Vi är alla i rörelse, alltid.
- Man är alltid sig själv och lever i takt med tiden. Bra och dåliga saker sker sekund för sekund och därför finns det inget separerat nu och sedan. Allt är sammanlänkat, på gott och ont.
- Man är så himla mycket värd bara för att hjärtat pumpar och luft strömmar in och ut ur lungorna. Solen och vinden och vattnet och regnet och jorden och månen gillar dig och kommer alltid göra det.
- Ett bra sätt för att hitta sin egen riktning är att meditera, dvs finnas till just nu tillsammans med sin andning och sina tankar. Då märker man oftast vad som är bra och vad som inte är bra. Och då kan man försöka göra något åt saken.
- Gör vad som känns bra idag. Idag och nu är det enda man kan utgå ifrån. Känns det inte bra sedan får man helt enkelt byta.

Så vilken är min nya dröm? Jo, jag tänkte bli trädgårdsingenjör. Ifall jag kommer in på programmet alltså (HOPPAS). Jag vill lära mig om växter, jord, näring, miljö och människans förhållande till hela alltet. Att odla ekologiskt och laga grön mat, det är min nya dröm. Köra ner händerna i fuktig frodig jord, bända upp små nypotatisar och plocka in squash för middagen. Men också sitta i ett Malmöbibliotek och läsa viktiga sidor med svårt språk om biologi och företagande. Det hoppas jag kunna göra i höst.

GUD VAD LÄSKIGT ATT SKRIVA DET HÄR.

Å ena sidan pirrar min mage vid blotta tanken av att gå på lantbruksuniversitetet. Å andra sidan gapar läskighetsavgrunden där inuti. Vem är jag om jag inte är musiker? Kommer jag klara av vanliga studier (nåja, "vanligare" än musik)? Vilka människor kommer jag att möta? Vad fan gör jag om jag inte kommer in? Osv osv i all evighet. En sak vet jag i alla fall säkert; jag kommer alltid vara estetare i hjärtat :)

måndag 3 mars 2014

Loppisfynd och om att vara snäll mot sig själv

Jag åkte hem till Köping från Göteborg över helgen. Övade, gjorde lite yoga med tända ljus, åt god mat och pressade grön juice (äpplen, apelsin, ingefära och massa bladspenat - jättegott!). Och så gick jag på loppis också. Här är två av fynden; en retrosnygg häftapparat och en klassisk turkos butelj.

Med porslinsknopp och torkad skumtätning.

Krukan och växten är min mammas.



En sista bild på en vinterblek fröken.

Tänker mycket på att vara snäll mot mig själv. Att det inte är världskatastrof ifall jag sovit dåligt eller känner mig nere - jag får helt enkelt prestera utifrån där jag är för stunden. Man är där man är, som en lärare i skolan brukar säga. Försöker leva med ett öppet hjärta och acceptera acceptera acceptera. Jag gör så gott jag kan och det är bra nog. Ord att vila och finna förtröstan i en gråsketen marsmåndag.

lördag 1 mars 2014

Lov i Göteborg, del två

Tre till från Göteborg. Feskekôrka, en fin spårvagn och morgonte framför brasan. Mysigt värre.

fredag 28 februari 2014

Lov i Göteborg

Jag har haft lov denna vecka! Hur skönt som helst och välbehövligt efter senaste tidens sjukande. I måndags packade jag väskan och åkte till Göteborg och Lisa. Vi har haft lugna dagar hemma hos hennes familj med mycket te, mat, musik, eldande i kaminen och annat mysigt. En dag gjorde vi matsäck och traskade ner till havet.

Hamstrargenen i mig kunde inte motstå havets finheter och jag stoppade fickan full av vackra snäckor.


Finaste Lisa <3 Saknar att ha denna människa i närheten, men trevligt att åka och hälsa på i alla fall.


Vi klättrade uppför klipporna och satte oss ned för att äta matsäcken (smoothie på sojamjölk och surdegsfrallor med tjugoåtta pålägg) med utsikt över viken. Kan tillägga att en grävskopa bidrog med skräniga ljud också.


onsdag 19 februari 2014

Förtröstan

Hej där. Jag har varit jättesjuk med feber och halsont och snor. Jävla februari känner jag. Men nu har det börjat lätta och imorgon kanske jag ska göra något annat än att ligga i soffan.

Längtar sol och liv och grönt. Känner förtröstan i tidens gång just nu, för våren kommer att komma utan att min vintertrötta kropp behöver göra en enda ansträngning. Sova och vara vaken några gånger om och så kommer våren stå där med värmande öppen famn. Snödropparna blommar redan vid vårt hus och solen skiner för tredje dagen i rad här i Stockholm. Kanske ska jag släpa mig ut till Mälarvattnet och kisa uppåt en stund idag.

Här är några bilder från 2012. Jag var jättejättesjuk även den vintervåren. För min del kan vi stryka dagarna mellan 10 januari och 10 mars från almanackan och aldrig någonsin släppa in dem igen. Nåväl, förtröstan var det. Tjocktröjor under tunnjacka, kängor i skogslera och förundran över den limegröna färgen som sticker ut från allt det bruna och nästan gör ont i ögonen.

Bäbisblad på inplockat björnbärsris och gnekande tulpaner. Jag fick ett fång för några dagar sedan av Tomas med orden Krya på dig älskling. Tacksam för min livskamrat.

Och sedan. Skogsgläntor täckta av vitsippor, vitsippor och åter vitsippor.

Och ljuset som återvänder i rasande fart.

Allt det här kommer komma till oss utan att kräva något tillbaks. Inget alls faktiskt. Det är bara att ta emot med öppet hjärta och känna att världen kan vara snäll också. Det är min förtröstan.